Det finns platser som har sett likadana ut jämt. Där varje millimeter, varje smaklös tapet och gräsliga möbel bär min barndom.

 

Det har alltid varit så. Och på något sätt så känns det som att det alltid kommer fortsätta vara så, jämt. 

 

Men så är det inte. Jorden snurrar. Alla åldras. Allt är ett lån.

 

Allt jag har ska krävas åter. För jag äger inget. Ett liv är ändligt. 

Den här taxen är inte som andra taxar.

Han kom in i våra liv för ungefär fem år sedan. Hans husse dog, och hussens son är kompis med min faster. Sonen försökte hitta ett hem till honom, där han skulle trivas. Det hade han lovat sin pappa. Så till min pappas stors förtret så lyckades fasterns man övertala oss att ta oss an den stackars taxen.

Så vi köpte honom för 20 kronor, och så fick han flytta med oss hem från Göteborg. Han bara hängde med. Jaha, ska jag bo med er nu?

Första kvällen hemma så hade vi släktingar över för att äta kräftor som vi hade tagit med oss hem. Massa folk, massa djur. Bland annat min kusins fantastiska men något...eh..intensiva amstaffs. Och Luffe tröttade ut dem. Han, en några år gammal taxhane lekte och lekte och lekte med två amstaffs, varav den ena valp. Tills de inte orkade.

Min pappa, som inte vill ha djur över huvud taget, älskar honom.
Han skäller inte. Han är en tax som inte skäller! Alls.

Han är den finaste hunden som finns. Jag vill inte ha några djur, men om jag skulle det så skulle jag vilja ha en Luffe.

 

Så, om en månad så ska jag börja jobba. Min man ska vara hemma med vårt barn. Ni vet, det där barnet vars uppsättning gener består av lika mycket han som jag.

 

Det finns många som har åsikter om detta. Det har förvånat mig en aning, inte minst eftersom alla fullkomligt skriker om att alla ska få bestämma själva så fort någon nämner delad föräldraledighet enligt lag. Följt av ett halvtaskigt argument för varför just den familjen väljer att mamman är hemma, och sedan en harang om att de egentligen hade velat dela, men att det inte fungerar just under dessa omständigheter.

 

 

Hur som helst. Det jag ville komma till var en konversation mellan min man och en släkting till mig. Den är ganska talande. Denna släkting höjer ofta min man till skyarna över vilken fantastisk pappa han är (vilket han är!). Hen talar ofta med mig om hur bra jag har det, eftersom jag får så mycket hjälp. Det måste ju vara fantastiskt att ni är två om det, får jag höra. Jag är bortskämd med en snäll bebis (till skillnad från de elaka?) och en man som gör såååå mycket.

 

Släktingen: Hur känns det att du ska bli ensamstående pappa nu?

Min man: ENSAMSTÅENDE? Det blir jag väl inte?

Släktingen: Jo, men det kan man väl ändå säga att du blir, när hon ska börja jobba.

Min man: Men i så fall är ju Ellinor ensamstående nu...

Släktingen: ...

 

Och så finns det de som säger att det här med att det är olika förväntningar på mammor och pappor bara är påhitt.

 

Det var varmt idag. Alla är överväldigade över att det faktiskt har varit sommarvärme mitt i högsommaren. Den här sommaren har gått enormt fort, mycket fortare än någonsin innan. 

 

Jag känner mig alldeles lugn och harmonisk! Mycket nöjdare än någonsin förr. Kanske för att jag inte jagar solstrålarna utan njuter av ledigheten, oavsett väder. 

Jag tror inte på metoder.

Jag tror på att vara nära sitt barn, och lyssna på dess signaler.

 

Jag tror inte bara att det är det mest naturliga och bästa för barnet. Jag tror också att det underlättar för föräldrarna, i längden. Myten om att om mamman är glad så är barnet glad tror jag på, fast omvänt. En nöjd unge ger glada föräldrar.

 

Det behöver inte vara så krångligt. Bara man kan hålla sig ifrån att stressa upp sig när det känns hopplöst. Lättare sagt än gjort, förstås.

 

Vi var överens från början om att vår bebis skulle få vara nära, och få styra själv över sina behov i form av mat och sömn. Inget konstigt alltså, utan precis så som rekommendationerna ser ut idag. På BB var hon naken så när som på blöjan och låg hud mot hud, så som de flesta förespråkar. När vi kom hem så fortsatte vi på samma sätt, med henne nära, på hennes villkor.

 

Att vi inte försökte vänja henne vid att sova någon annanstans än där hon helst av allt ville för stunden gjorde att vi hade henne i vår säng, oftast sovandes på sin pappas bröst eller i sin mammas famn. Ibland bredvid oss i sängen. På dagen ville hon vara i famnen, jämt jämt jämt. Och trots att jag var säker på att det var bäst, och att jag inte tror att man kan ”skämma bort” sina barn med närhet så måste jag erkänna att jag tvivlade en period. För hon skrek så fort jag la ner henne, och sov hon så vaknade hon. Det gick inte att gå på toa utan att hon grät, och jag höll på att bli galen av utmattning. Jag var ju sjuk (livmoderinfektion) hennes första veckor, och fick även en förlossningsdepression som ett brev på posten. Jag tänkte att herregud ska det vara så här? Det orkar jag inte! Jag var rädd att få en unge som permanent skulle vara i famnen, som inte slutade sova i vår säng förrän i 12-årsåldern och som aldrig kunde roa sig själv. Kände att jag inte riktigt kunde andas. Började förstå föräldrar som tar till diverse metoder.

 

Men vi fortsatte, lät henne styra. Och det tog inte lång tid tills hon sov sött bredvid oss i sängen, och då testade vi korgen. Det fungerade utmärkt. Hon verkade sova bättre där. Några gånger vaknade hon och sov oroligt, och då tog vi upp henne i vår säng resten av den natten. Vi försökte aldrig lägga tillbaka henne i korgen om hon visat minsta tecken på att inte vilja ligga där. Hon har sovit utmärkt i egen säng bredvid vår sedan hon var 6 veckor. Det är bara i mamma- och pappahjärtat som det värker något, eftersom vi hade föreställt oss att hon skulle sova i vår säng under en betydligt längre period. Men vi märkte att det var det som fungerade bäst för henne, så då blev det så.

Jag vet inte, men om vi inte hade låtit henne styra på det här sättet så kanske hon inte skulle vara en så nöjd bebis som hon är. Då kanske hon skulle vakna om nätterna och vilja bli kånkad, då kanske hon skulle sukta efter bekräftelse på att vi finns här för henne. Hon har aldrig behövt tvivla.

Nu vaknar hon och vill äta, oftast första gången runt 6 timmar efter att hon somnat för natten, och sedan med kortare mellanrum fram tills hon tycker det är morgon, runt 12 timmar efter att somnat.

Många säger att jag är bortskämd som har ett barn som sover så bra. Vem vet, kanske är det för att hon är så bortskämd med närhet? ;)

 

 

 

 

 

 

Förra helgen åkte ungen och jag med några kompisar på utflykt till Taxinge slott.

 

 

Där kan man fika. Tydligen är tårt- och bakelsebuffén välkänd.

 

Medan jag njöt av annat!

 

Det var en mycket härlig dag med två av de finaste personerna. Taxinge är väl värt ett besök, men det är nog bra att passa på när det inte är helg, för det var fler än vi som kom på den idén, så att säga...