Så, om en månad så ska jag börja jobba. Min man ska vara hemma med vårt barn. Ni vet, det där barnet vars uppsättning gener består av lika mycket han som jag.

 

Det finns många som har åsikter om detta. Det har förvånat mig en aning, inte minst eftersom alla fullkomligt skriker om att alla ska få bestämma själva så fort någon nämner delad föräldraledighet enligt lag. Följt av ett halvtaskigt argument för varför just den familjen väljer att mamman är hemma, och sedan en harang om att de egentligen hade velat dela, men att det inte fungerar just under dessa omständigheter.

 

 

Hur som helst. Det jag ville komma till var en konversation mellan min man och en släkting till mig. Den är ganska talande. Denna släkting höjer ofta min man till skyarna över vilken fantastisk pappa han är (vilket han är!). Hen talar ofta med mig om hur bra jag har det, eftersom jag får så mycket hjälp. Det måste ju vara fantastiskt att ni är två om det, får jag höra. Jag är bortskämd med en snäll bebis (till skillnad från de elaka?) och en man som gör såååå mycket.

 

Släktingen: Hur känns det att du ska bli ensamstående pappa nu?

Min man: ENSAMSTÅENDE? Det blir jag väl inte?

Släktingen: Jo, men det kan man väl ändå säga att du blir, när hon ska börja jobba.

Min man: Men i så fall är ju Ellinor ensamstående nu...

Släktingen: ...

 

Och så finns det de som säger att det här med att det är olika förväntningar på mammor och pappor bara är påhitt.