Jag gick bredvid mitt lilla barn på den steniga och fuktiga stranden. Tänkte att nu ramlar hon, för nu går det nerför. Ville instinktivt ta tag i hennes lilla lena hand för att undvika ett fall, men hejdade mig. Jag tänkte att hon ju måste lära sig, få känna efter själv, och att ramla är inte hela världen. Men hon ramlade inte. Några steg till, sedan sträckte hon ut sin hand mot min och jag tog den, stöttade henne när hon behövde det. Det kändes så bra. Att hon själv märkte sina begränsningar, själv bad om hjälp när hon behövde det.

 

Jag försöker göra så jämt, men ibland är det faktiskt svårt. Framförallt när alla runt omkring skriker "oj!" "hjälp" "ta henne!!!" och så vidare... Då får man blickar och blir avfärdad som en mamma som inte bryr sig om hennes välmående.

 

Men det är ju precis tvärtom.

 

Tänk vad mycket bättre man kan hantera faror om man lär sig att just hantera dem, och inte bli hejdad innan man behöver tänka tanken.

 

Sedan får man ju förstås välja sina tillfällen. På parkeringar håller man någon i handen, alternativt blir buren. Punkt slut. Osv....