Ambivalensen
2012-07-13 ♥ 11:13:41 | Kategori >> Familjeliv | KOMMENTARER (2)
Övertrött med röda ögon skriker hon i min famn. Varje blinkning dröjer kvar, som om hon ska falla ihop av ren utmattning, men hon vaknar till snabbt och fortsätter sin entoniga föreställning. Hon skriker, gnälligt och argt. Och jag håller på att bli vansinnig. Jag påminner mig själv om att det är så här att ha barn, och jag ifrågasätter hela företeelsen. Varför skaffar man barn? Jag orkar inte mer. Jag vill bara lägga ner henne. Jag gör vad som helst bara jag får lägga ner henne en liten, liten stund! SNÄLLA IDUN SOMNA BARA skriker jag tyst för mig själv, och kämpar med att verka lugn på utsidan. Jag är kissnödig! Hungrig! Kaffesuget har övergått i ren koffeinabstinens. JAG MÅSTE FÅ LÄGGA NER DIG NU. Jag orkar inte mer. Jag vill aldrig med kånka på en bebis. Låt. Mig. Slippa.
Ingenting i hela världen känns viktigare än att ungen ska sluta skrika så jag får kissa, äta och dricka kaffe. INGET!
Och så dröjer en blinkning något längre. Jag hör hur hennes gallskrik övergår i ett litet gnäll, och sedan en djup suck. Hon lägger sig till rätta, och somnar i min famn.
Och så dröjer en blinkning något längre. Jag hör hur hennes gallskrik övergår i ett litet gnäll, och sedan en djup suck. Hon lägger sig till rätta, och somnar i min famn.
Och så sitter jag där, med en sovande liten bebis i min famn. Jag pussar försiktigt en fjunig fontanel. Jag är kissnödig, hungrig och kaffesugen. Men jag håller mig. Jag tänker att ingenting, ingenting i hela världen är viktigare än att jag får hålla min bebis, just exakt nu. Jag snusar lite extra i hennes hjässa, försöker suga in alla dofter, försöker stanna tiden för alla säger att bebistiden försvinner i ett nafs.
Till slut lägger jag ner henne i sin spjälsäng, och hon sover sött. Jag pussar henne mycket, mitt på munnen, och vet att jag riskerar att väcka henne. Det är värt risken, tusen gånger om.
Jag tänker att bebistiden är det bästa som finns. Att inget gallskrik i världen någonsin kan väga tyngre än bebislukt och slemmiga pussar.
Till slut lägger jag ner henne i sin spjälsäng, och hon sover sött. Jag pussar henne mycket, mitt på munnen, och vet att jag riskerar att väcka henne. Det är värt risken, tusen gånger om.
Jag tänker att bebistiden är det bästa som finns. Att inget gallskrik i världen någonsin kan väga tyngre än bebislukt och slemmiga pussar.
Kommentarer
Postat av: Emma Axelsson
Spot on!
Postat av: Linda
Men precis så är det! Fint beskrivet.
Trackback
