Var är din mobiltelefon? Bredvid mig på köksbordet.

Var är din andra hälft? På Karolinska sjukhuset i Huddinge och lär sig bli doktor. Han går näst sista terminen på läkarlinjen.

Ditt hår? Har jag tvättat fyra gånger sedan jag födde barn. Han är sju veckor nu.....

Ditt humör? Trött, glad, känslosam. Så som man är när man är småbarnsmamma, ammar hela nätterna och vaknar upp i ett tryggt hem i ett tryggt land med vetskapen om att drunknade barn flyter iland på stränder. 

Din dagsplan? Jag ska förhoppningsvis orka pallra mig iväg för att handla tyg, kolsyra till vår SodaStream och lite mat. Sedan hämta storbarnet på förskolan och förbereda fredagsmys.

Det bästa du vet? Glada barn (framförallt mina egna), sommar med solsken, västkusten, att hångla med min man.

Din dröm inatt? Jag minns ingen dröm från inatt. Jag brukar göra det, sällan intressanta sådana dock. Jag drömmer ofta otroligt alldagligt och vanligt så jag i efterhand har svårt att veta om jag drömt eller om det var på riktigt. Typ att jag drömmer att jag plockade ur diskmaskinen kvällen innan. Och på morgonen märker jag att det inte alls var så. Frustrerande.

Ditt livsmål? Att ha ett alldeles vanligt Svensson-liv med min familj.

Rummet du är i? Köket. Ett ganska stökigt sådant.

Din hobby? Att odla, pyssla, sy, virka och läsa.

Din skräck? Sjukdomar och olyckor. Att mista de jag älskar.

Vem vill du vara om sex år? Samma som nu, men med lite större barn (kanske till och med ett till?), en man med inkomst och förhoppningsvis ett jobb som ger mig lika mycket som mitt gör idag. Som det känns nu vill jag inte byta, men om jag börjar tröttna så hoppas jag att jag får nya utmaningar.

Var var du igår kväll? Ammade konstant i princip, duschade (!) och tittade på The Awakenings med min man (i omgångar, vi hann inte klart....)

Vad är du inte? Morgonpigg. Eller kvällspigg heller för den delen.

En sak du önskar dig? En overlock-symaskin och större bil (så vi får plats med en femte person, nu går det inte att sitta emellan bilstolarna där bak. Vore nice att kunna ta med sig t ex min mamma i bilen om vi ska någonstans).

Var växte du upp? I Tullinge. Först i en liten villa med höns. Världens bästa djur! Sedan en sväng i lägenhet och sist i radhus. Flyttade direkt från radhuset hem till han den där jag är gift med, som bodde i en lägenhet några hundra meter därifrån.

Det senaste du gjorde? Lämnade storbarnet på förskolan. Drack kaffe när jag kom hem.

Din tv? Är en vanlig sådan men som vi bara använder som datorskärm. Den är kopplad till vår stationära dator och vi tittar bara på svtplay och netflix.

Dina husdjur? En katt som jag köpte när jag var tonåring som bott hos min pappa i radhuset, men som fick flytta hem till mig igen när vi köpte radhus. Hon är utekatt och hade aldrig accepterat en lägenhet.

Din dator? En Macbook Air, bara några veckor gammal. Min förra mac var 10 år och började ge upp totalt.

Saknas någon? Min farmor lever inte längre. Nu när hon är borta på riktigt har jag börjat sörja att jag aldrig fick träffa HENNE, så som hon egentligen var. Hon fick flera strokes när jag var liten och har varit i ett stort omsorgsbehov hela mitt liv.

Din bil? En röd Toyota Prius. Jag älskar den, men vi börjar behöva en kombi faktiskt.

Något du inte har på dig? Obekväma skor.

Favoritaffär? Polarn o Pyret. Vi får ärva väldigt mycket kläder, så när jag väl köper något så kan jag välja kvalitet!

Din sommar? Sämsta odlingssommaren. Vi gjorde knappt något "somrigt" alls. Men jag födde ju barn mitt i sommaren så den var knappast händelselös!

Älskar någon? Flera!

Favoritfärg? Turkos, grön, rosa.

När grät du senast? Nyligen, när jag läste om flyktingkatastrofen och återigen såg bilden på den lilla pojken som drunknat. Lika gammal som min stora. Kan inte föreställa mig föräldrarnas desperation när de sätter sig och sina små barn i en sådan livsfarlig situation. Att behöva fly för sina liv. Att inte veta om man har förmågan att rädda sina barn. Och i Europa byggs det taggtrådsstängsel.

Jag tror inte på metoder.

Jag tror på att vara nära sitt barn, och lyssna på dess signaler.

Jag tror inte bara att det är det mest naturliga och bästa för barnet. Jag tror också att det underlättar för föräldrarna, i längden. Myten om att om mamman är glad så är barnet glad tror jag på, fast omvänt. En nöjd unge ger glada föräldrar.

Det behöver inte vara så krångligt. Bara man kan hålla sig ifrån att stressa upp sig när det känns hopplöst. Lättare sagt än gjort, förstås.

Vi var överens från början om att vår bebis skulle få vara nära, och få styra själv över sina behov i form av mat och sömn. Inget konstigt alltså, utan precis så som rekommendationerna ser ut idag. På BB var hon naken så när som på blöjan och låg hud mot hud, så som de flesta förespråkar. När vi kom hem så fortsatte vi på samma sätt, med henne nära, på hennes villkor.

Att vi inte försökte vänja henne vid att sova någon annanstans än där hon helst av allt ville för stunden gjorde att vi hade henne i vår säng, oftast sovandes på sin pappas bröst eller i sin mammas famn. Ibland bredvid oss i sängen. På dagen ville hon vara i famnen, jämt jämt jämt. Och trots att jag var säker på att det var bäst, och att jag inte tror att man kan ”skämma bort” sina barn med närhet så måste jag erkänna att jag tvivlade en period. För hon skrek så fort jag la ner henne, och sov hon så vaknade hon. Det gick inte att gå på toa utan att hon grät, och jag höll på att bli galen av utmattning. Jag var ju sjuk (livmoderinfektion) hennes första veckor, och fick även en förlossningsdepression som ett brev på posten. Jag tänkte att herregud ska det vara så här? Det orkar jag inte! Jag var rädd att få en unge som permanent skulle vara i famnen, som inte slutade sova i vår säng förrän i 12-årsåldern och som aldrig kunde roa sig själv. Kände att jag inte riktigt kunde andas. Började förstå föräldrar som tar till diverse metoder.

Men vi fortsatte, lät henne styra. Och det tog inte lång tid tills hon sov sött bredvid oss i sängen, och då testade vi korgen. Det fungerade utmärkt. Hon verkade sova bättre där. Några gånger vaknade hon och sov oroligt, och då tog vi upp henne i vår säng resten av den natten. Vi försökte aldrig lägga tillbaka henne i korgen om hon visat minsta tecken på att inte vilja ligga där. Hon har sovit utmärkt i egen säng bredvid vår sedan hon var 6 veckor. Det är bara i mamma- och pappahjärtat som det värker något, eftersom vi hade föreställt oss att hon skulle sova i vår säng under en betydligt längre period. Men vi märkte att det var det som fungerade bäst för henne, så då blev det så.

Jag vet inte, men om vi inte hade låtit henne styra på det här sättet så kanske hon inte skulle vara en så nöjd bebis som hon är. Då kanske hon skulle vakna om nätterna och vilja bli kånkad, då kanske hon skulle sukta efter bekräftelse på att vi finns här för henne. Hon har aldrig behövt tvivla.

Nu vaknar hon och vill äta, oftast första gången runt 6 timmar efter att hon somnat för natten, och sedan med kortare mellanrum fram tills hon tycker det är morgon, runt 12 timmar efter att somnat.

Många säger att jag är bortskämd som har ett barn som sover så bra. Vem vet, kanske är det för att hon är så bortskämd med närhet? ;)