Jag har fått frågan om varför jag utsätter min dotter för ett socialt experiment. Jag upprepar: SOCIALT EXPERIMENT. En ganska allvarlig sak att utsätta sitt barn för, kan man tycka.

 

Märk väl att det är jag som utsätter henne för detta, inte hennes pappa. Att karln som avlat henne och tagit hand om henne, avbrutit sina studier för att vara föräldraledig med henne (det talas aldrig, inte ens en gång, om hur det känns för mig att avbryta min karriär för föräldraledighet), skulle ha det minsta att göra med varken hennes kläder eller uppfostran i övrigt tycks ingen tro.

 

Så. Vad gör jag då för att utsätta detta lilla arma flickebarn för ett experiment? Kallar jag henne "hen"? Vägrar jag låta någon byta blöja på henne, så ingen i hennes närhet ska veta vad hon har för kön? Håller jag henne instängd i ett rum med 19 hamstrar och inget annat sällskap?

 

Eller är det något så löjligt och oanmärkningsvärt som att jag vägrar henne dockor eller rosa kläder, som tydligen vissa skulle uppröras av (!)? Nej. Så är det inte. Hon har massa rosa kläder. För visso bara en docka, men ungen är 10 månader.

 

Nej. Experimentet består inte i att jag inte klär henne i rosa alls. Det består i princip i att inte alla hennes kläder är rosa och superflickiga. Att hon inte saknar någon färg i sin klädlåda alls. Att hon har en tröja med traktorer på.

 

Ja. Och det var det....

 

RING SOCIALEN.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har inte bloggat. Mest för att jag har gjort så väldigt mycket annat.

 

Jag har jobbat heltid som enhetschef och varit småbarnsmamma samtidigt, jag har tagit körkort och försökt hinna med kompisar, familj och planera för vår närmaste och mer framtida framtid.

 

Jag har gjort mycket, varit stressad och inte riktigt räckt till. Men framförallt så har jag fått snoriga pussar, hållt en liten knubbig hand i min hand när hon har tagit stapplande steg och sjungit Imse vimse spindel tusen gånger om.