Alltså, orimligheten i hur fantastiskt det känns att äta sådant man själv har odlat. Som en häftig, cool grej. Så borde det ju inte vara. Tänk om det var standard att odla åtminstone lite av sin egen mat.

 

Odlingsåret i år är som sagt asdåligt. Men nu har tomaterna börjat mogna på sig i alla fall, och jag fick ihop till en rejäl sallad härom dagen. En gurka var det i den också. Den enda gurkan i år vad det verkar....

 

Ibland stöter man på tips till småbarnsföräldrar om hur de ska hantera livet med en liten bebis. Då får man höra att man ska Sänka Kraven, "det behöver inte vara perfekt städat jämt".

 

Eh. Nej? Det hoppas jag verkligen inte.

 

Mina krav på mig själv är att jag ska hålla båda barnen vid liv. Det känns relativt övermäktigt ibland.

 

Kan ingen komma med riktiga tips någon gång?

 

 

Så. Jag har inte direkt skrivit här frekvent på sista tiden.

 

Odlingsåret startade storartat. Jag slet i trädgården, planera, planetarade, köpte jord och bytte växter. Altanen svämmade över med tomatplantor, paprika, zuccini och gurka. Pallkragarna fick potatis, morötter, rödbetor, bondbönor, squash, majs, ärtor och sockerärtor.

 

Så någon större skörd går knappast att räkna med.

 

Istället har jag ägnat sommaren åt något helt annat som växt alldeles utmärkt. Först var det magen, sedan själva skörden i form av ett perfekt litet gossebarn. Mitt i sommaren kom han, och är alldeles ljuvlig. Därtill har vi ju sedan innan en fantastisk liten stor storasyster som helt klart arbetar på att utmana mitt tålamod. Så jag har nog haft fullt upp ändå vill jag lova.

 

Surt dock att jag alltså har slitit med odlingarna alldeles höggravid och med (mild, men ändå) foglossning, allas rekommendationer och uppmaningar till trots. Då vill man ju liksom ha lite avkastning.

 

 

Liten lillebror