2011-01-10 ♥ 20:33:04 | Kategori >> Tankar & diskussioner | KOMMENTARER (0)

Jag opponerade på en c-uppsats som handlade om skam idag, så jag antar att det är därför som jag är lite inne på det ämnet nu.

Det är väldigt underligt hur hemsk den känslan är. Hur djupt rotad den är hos oss. Alla andra känslor kan vi hantera och gå vidare ifrån, men skammen är kvar. Amanda berättar om sitt hemskaste barndomsminne - när jag kastade hennes platsdalmatiner i gräset så den ena försvann. Det var ju elakt gjort. Så får man inte göra. Men det är väl ändå ett relativt harmlöst brott att begå, sånt gör väl barn antar jag. Ändå får jag fortfarande (om än harmlösa!) ångestkänslor av tanken på det, för jag minns hur otroligt dåligt samvete jag hade.

Jag minns också när Amanda ritade på kylskåpet som var nyinköpt till huset vi skulle sälja, men skrev "Ellinor" så att jag skulle få skäll istället. Och det fick jag. Med besked. Jag blev jättearg, jätteledsen och förtvivlad över att få skäll och bli falskt anklagad, och att det var min syster som hade gjort det mot mig. Det var jobbigt, då. Men knappast något jag bär med mig.

En annan sak jag fortfarande minns är när Amanda försökte muta mig med en sån där choklad-kex-rulle som man har i glass mot att hon skulle få vara med mig och min kusin och leka. Bara tanken på att jag kunde utnyttja henne gav mig oändligt dåligt samvete.

Jag tror att jag är extra känslig mot dåligt samvete och skam, eller nåt. För jag hör kompisar som berättar om hur de lurade sina syskon att äta bajs, "växlade" pengar med dem - (typ att syskonet fick en guldpeng mot en hundralapp), tvingade dem att hoppa från höga tak så de fick ont osv osv. Det skulle jag aldrig ha gjort när jag var liten. Inte en chans. Och jag tror ärligt talat inte att det beror på att jag är/var extra god mot mina syskon - snarare för att värja mig från det dåliga samvetet.