om det farliga med rosa och Hello Kitty

2013-03-04 ♥ 08:10:28 | Kategori >> Familjeliv | KOMMENTARER (1)




 
Jag fick den här boken av min syster, som ett litet ret eftersom jag hatar Hello Kitty så mycket.
 
En del kan tycka att det är löjligt och överdrivet att inte gå loss totalt på rosa och pluttinuttiga kläder till sitt barn. Och jag gillar rosa, mycket. Det är helt klart en av mina favoritfärger. Och min dotter får ju ha såna kläder. Men inte bara.
 
Men varför är det så "farligt" med rosa?
 
Jag vill inte att min dotter ska definiera sitt eget värde efter sitt utseende. Jag vill inte att hon ska tro att hon måste se ut och klä sig på ett visst sätt för att uppskattas av folk i hennes omgivning. Jag vill inte att hon ska känna press att vara söt. Jag vill att hon ska fokusera på att ha roligt och vara ett barn, så länge som det går. Men vad har det med färgen på hennes kläder att göra då? Jo, det är så att flickor oftare får komplimanger för sitt utseende och sina kläder, i synnerhet om de har just typiskt flickiga sådana. Jag märker en tydlig skillnad på hur allmänt folk vi inte känner bemöter min lilla bebis beroende på vad hon har för kläder.
 
Ger du en komplimang för någonting så berättar du också för den personen att den saken du ger komplimangen för är viktig. Att du värdesätter personen efter den saken.
 
Så att säga "vad söööööööt du är" till min dotter innebär att du säger att det är viktigt att vara söt, och att hennes söthet påverkar hennes värde.


Jag undviker helt att min lilla unge ens reflekterar över hur söt hon är. Hon har så mycket viktigare saker för sig.

 
 
 
Och jag tycker att det är vidrigt att det är så. Jag hatar att rosa och allt annat som är "typiskt tjejigt" ska få låg status och symbolisera det gulliga, söta, lite korkade. Vi har en manlig norm i vårt samhälle och det är inte något jag vill vara med och göda.
 
Men nu är det så att när hon har rosa, hello kitty och klänningar så får hon mer kommentarer om sitt utseende, och så länge som det är så, så tänker jag undvika det.


om att utsätta sin dotter för ett socialt experiment

2013-01-25 ♥ 10:37:00 | Kategori >> Jämställdhet & genus | KOMMENTARER (0)

Jag har fått frågan om varför jag utsätter min dotter för ett socialt experiment. Jag upprepar: SOCIALT EXPERIMENT. En ganska allvarlig sak att utsätta sitt barn för, kan man tycka.
 
Märk väl att det är jag som utsätter henne för detta, inte hennes pappa. Att karln som avlat henne och tagit hand om henne, avbrutit sina studier för att vara föräldraledig med henne (det talas aldrig, inte ens en gång, om hur det känns för mig att avbryta min karriär för föräldraledighet), skulle ha det minsta att göra med varken hennes kläder eller uppfostran i övrigt tycks ingen tro.
 
Så. Vad gör jag då för att utsätta detta lilla arma flickebarn för ett experiment? Kallar jag henne "hen"? Vägrar jag låta någon byta blöja på henne, så ingen i hennes närhet ska veta vad hon har för kön? Håller jag henne instängd i ett rum med 19 hamstrar och inget annat sällskap?
 
Eller är det något så löjligt och oanmärkningsvärt som att jag vägrar henne dockor eller rosa kläder, som tydligen vissa skulle uppröras av (!)? Nej. Så är det inte. Hon har massa rosa kläder. För visso bara en docka, men ungen är 10 månader.
 
Nej. Experimentet består inte i att jag inte klär henne i rosa alls. Det består i princip i att inte alla hennes kläder är rosa och superflickiga. Att hon inte saknar någon färg i sin klädlåda alls. Att hon har en tröja med traktorer på.
 
Ja. Och det var det....
 
RING SOCIALEN.


Nej tack till fler män inom äldreomsorgen

2012-08-19 ♥ 15:50:00 | Kategori >> Tankar & diskussioner | KOMMENTARER (0)

Äldreomsorgen är en kvinnodominerad bransch, från undersköterskor till högsta ledning. Fördelningen mellan män och kvinnor ändrar sig dock ju ”högre upp” man kommer. Det är större andel män på de höga positionerna, även om det är flest kvinnor.

 

Som sagt, det är mycket kvinnor. Bland undersköterskorna, som ju är de jag har ansvar för som chef på ett äldreboende är det nästan bara kvinnor.

 

Detta ses som ett problem.

 

Jag är chef inom äldreomsorgen. Jag får höra att jag borde se till att det kommer in fler män på våra äldreboenden. Att det är övervägande kvinnor som är utbildade undersköterskor (jo, så kan man uttrycka det!), och således övervägande kvinnor med rätt kompetens som söker tjänsterna, medan många killar som söker inte har någon omvårdnadsutbildning alls tycks inte spela någon roll. Nej, man ska ta in killar för att de är killar, helt enkelt. Man tycker att de ska gå före de som har rätt utbildning, erfarenhet och kompetens. För det behövs fler män! Säger många, från alla håll och kanter. Det säger chefer, undersköterskor, anhöriga och folk som egentligen inte har något med äldreomsorgen att göra alls.

 

Ingen ifrågasätter de som säger så. Det är allt annat än en kontroversiell åsikt. Den är tvärtom självklar.

 

Jag tycker inte att det behövs män inom äldreomsorgen. Jag tycker det behövs duktig och kompetent personal, sedan om de har snopp eller snippa är jag inte särskilt intresserad av. Könsdelarna ska definitivt inte vara inblandade i deras arbete, över huvud taget.

 

Om jag säger att jag inte tycker att man aktivt behöver arbeta för att få in fler män inom min bransch så blir jag tagen för någon underlig manshatare. Så är det givetvis inte.

 

Tänk efter. Vad händer om man börjar prata om att det behövs fler kvinnor inom mansdominerande områden? Vad händer om någon påstår att man måste göra någonting för att förändra det? Säg...kanske kvotera? Nej, herregud. Nämn inte det ordet. Då tar det hus i helvete, vill jag lova. Det är allt annat än en rumsren åsikt, allt annat än självklar och okontroversiell. Tycker man att man ska kvotera in kvinnor i någon bransch så är man en manshatare, utan tvekan. Man ska bli anställd för att man har rätt kompetens, inte för att man har ett visst kön JU HERREGUD!!! Säger folk, och all tittar oförstående på stackarn som försöker förklara att det ju är det som händer när man kvoterar....

 

Så... om man inte tycker att det ska jobbas för fler män inom kvinnodominerande områden så har man en kontroversiell och (förstås) bitter åsikt.

 

Och om man tycker att det behövs fler kvinnor inom mansdominerande områden så är man också kontroversiell och (förstås) bitter?

 

Sammanfattningsvis kan man säga att allt är okej, bara det gynnar männen.

 

Kan någon väcka mig när 50-talets värderingar har dött på riktigt?

 

 

 



att förneka kön.

2012-03-30 ♥ 09:05:16 | Kategori >> Tankar & diskussioner | KOMMENTARER (0)

Jag tänker inte skriva något inlägg om ”hen”, jag tänker inte ens ge mig in i debatten om könsstereotypa kläder till barn och vad det innebär. Inte just nu, jag orkar inte.

 

Men jag kan ju slå fast att det är mer eller mindre omöjligt att debattera med personer som drar egna, felaktiga slutsatser om vad ”motståndarna” tänker och vad de menar. Det allra mest korkade argumentet måste väl ändå vara de i stil med ”men vi har ju två olika kön, varför förneka det?” eller ”varför inte låta tjejer vara tjejer och killar killar?”. Det är ju liksom dött lopp då. Som att debattera med en treåring, ungefär.

 

Finns det personer som inte vet att det finns två kön? Att vissa har snopp och andra har snippa? Hur kan man vara så urbota dum att man använder det som argument i jordens alla feministiska debatter?

 

Det är ganska precis samma sak som att säga till en antirasist att personen förnekar att det faktiskt finns olika hudfärger!

 

Ja, det finns olika kön. Ja, det finns olika hudfärger.

Men vad innebär det, egentligen? Inte är det väl skäl att värdera personer olika? Att tillskriva personer egenskaper baserade på detta?

 

Det är ju vansinne.

 



RSS 2.0