2011-01-10 ♥ 18:06:26 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (0)

Dag 3, en dag försent...

Jag har bott i Tullinge hela livet. Först i en gul villa med höns. Det var mysigt. Tre småsyskon, och djur överallt. Mycket liv, helt enkelt. Jag gick aldrig på dagis, istället så var jag och min kusin dagbarn hos min mormor. Det var ju fantastiskt. Inte tänkte jag på att vi var där för att föräldrarna jobbade, vi trodde nog mest att vi blev lämnade där enkom för vår egen skull.

När jag tänker på min barndom så tänker jag automatiskt på mormor. På hennes hus. På vad vi gjorde där, och på hur skåpet ovanför diskbänken luktar (där förvarades nappar och nappflaskor, och lukten är så sjukt betingad med tröst och mys för mig att det inte är klokt). Jag tror att mormor är min barndom personifierad framförallt för att hon alltid har varit en stå stor del av mitt liv, och för att hon bor kvar i samma hus som när jag var liten. Alla leksaker finns kvar på samma plats, mattan i köket är den samma... Alla andra platser där jag var mycket när jag var liten är ju borta nu, eller i vilket fall inte fortfarande en del av mitt liv.

Något som inte är så konstigt i mindre städer, men som faktiskt är ovanligt här, är att jag umgås med samma personer nu som när jag var liten. Vilket ju förstås beror på att mina närmsta vänner är mina kusiner. Det är ju inget underligt, att man har känt sina kusiner hela livet. Men vi har umgåtts väldigt tätt, från början - tills nu.

När jag var liten var jag rädd att bli lämnad, rädd att bli övergiven och rädd att jag eller någon nära skulle dö. Jag hade väldigt mycket ångest (men det hör nog barndomen till). Jag sov i mamma och pappas säng väldigt, väldigt länge och det tyckte jag förstås var jobbigt. I efterhand så kan jag förstå varför. Jag vet inte varför jag kände så. Tror ärligt talat att det är någon grundläggande känsla i mig bara, för jag kan inte komma på att mina föräldrar har gjort sig förtjänta av något otryggt barn - tvärtom.

Jag har många minnen, oftast små vardagssekvenser som av någon anledning har blivit kvar! Jag minns att pappa brukade ta med mig och mina syskon till en lekpark mitt i vintern och ha varm saft med sig. Jag minns att mamma läste högt ur en liten "dagbok" hon skrev om oss på vår 90-talskloss till dator där hon skrev att min bror sprang efter mig med skidstavar i händerna när jag åkte skidor, och försökte göra likadant. Eller när mamma satte på vattenspridaren så vi skulle få bada i den som vi brukade, och hon hade i varmvatten. Det var jättemysigt. Men inte så uppskattat på kvällen då alla som ville duscha fick göra det i kallvatten (så går det med varmvattenberedare). Jag kommer ihåg när Agge (Agaton) satt med sina små knubbiga ettårsfingrar utanför hönsgården och tog tag i hönsnätet varpå hönorna pickade på korvfingrarna, eftersom de trodde det var mask...

Jag har svårt att förstå hur man kan ha som mål med livet att åka jorden runt, flytta till New york eller bli någon form av jetset-person. Hur man kan vilja komma bort. Jag hör det så ofta. "Jag klarar inte av att bo i [valfri uppväxtort], jag måste bort". Eller de som klankar ner på Svensson-livet med argumentet att det måste vara det tråkigaste, gråaste, hemskaste som finns. För mig finns det inget bättre än vardagen. Jag önskar mig en volvo, villa och vovve (okej, ingen hundjävel, men kanske en hamster) mer än roadtrip i Thailand. Inget ont om de som önskar sig det, men jag förstår det inte. Kanske handlar det om att min bild av vardags-svensson-livet är en mycket trevlig bild. Kanske är det för att min uppväxt har varit trygg och fin.