Jag tror inte på metoder.

Jag tror på att vara nära sitt barn, och lyssna på dess signaler.

 

Jag tror inte bara att det är det mest naturliga och bästa för barnet. Jag tror också att det underlättar för föräldrarna, i längden. Myten om att om mamman är glad så är barnet glad tror jag på, fast omvänt. En nöjd unge ger glada föräldrar.

 

Det behöver inte vara så krångligt. Bara man kan hålla sig ifrån att stressa upp sig när det känns hopplöst. Lättare sagt än gjort, förstås.

 

Vi var överens från början om att vår bebis skulle få vara nära, och få styra själv över sina behov i form av mat och sömn. Inget konstigt alltså, utan precis så som rekommendationerna ser ut idag. På BB var hon naken så när som på blöjan och låg hud mot hud, så som de flesta förespråkar. När vi kom hem så fortsatte vi på samma sätt, med henne nära, på hennes villkor.

 

Att vi inte försökte vänja henne vid att sova någon annanstans än där hon helst av allt ville för stunden gjorde att vi hade henne i vår säng, oftast sovandes på sin pappas bröst eller i sin mammas famn. Ibland bredvid oss i sängen. På dagen ville hon vara i famnen, jämt jämt jämt. Och trots att jag var säker på att det var bäst, och att jag inte tror att man kan ”skämma bort” sina barn med närhet så måste jag erkänna att jag tvivlade en period. För hon skrek så fort jag la ner henne, och sov hon så vaknade hon. Det gick inte att gå på toa utan att hon grät, och jag höll på att bli galen av utmattning. Jag var ju sjuk (livmoderinfektion) hennes första veckor, och fick även en förlossningsdepression som ett brev på posten. Jag tänkte att herregud ska det vara så här? Det orkar jag inte! Jag var rädd att få en unge som permanent skulle vara i famnen, som inte slutade sova i vår säng förrän i 12-årsåldern och som aldrig kunde roa sig själv. Kände att jag inte riktigt kunde andas. Började förstå föräldrar som tar till diverse metoder.

 

Men vi fortsatte, lät henne styra. Och det tog inte lång tid tills hon sov sött bredvid oss i sängen, och då testade vi korgen. Det fungerade utmärkt. Hon verkade sova bättre där. Några gånger vaknade hon och sov oroligt, och då tog vi upp henne i vår säng resten av den natten. Vi försökte aldrig lägga tillbaka henne i korgen om hon visat minsta tecken på att inte vilja ligga där. Hon har sovit utmärkt i egen säng bredvid vår sedan hon var 6 veckor. Det är bara i mamma- och pappahjärtat som det värker något, eftersom vi hade föreställt oss att hon skulle sova i vår säng under en betydligt längre period. Men vi märkte att det var det som fungerade bäst för henne, så då blev det så.

Jag vet inte, men om vi inte hade låtit henne styra på det här sättet så kanske hon inte skulle vara en så nöjd bebis som hon är. Då kanske hon skulle vakna om nätterna och vilja bli kånkad, då kanske hon skulle sukta efter bekräftelse på att vi finns här för henne. Hon har aldrig behövt tvivla.

Nu vaknar hon och vill äta, oftast första gången runt 6 timmar efter att hon somnat för natten, och sedan med kortare mellanrum fram tills hon tycker det är morgon, runt 12 timmar efter att somnat.

Många säger att jag är bortskämd som har ett barn som sover så bra. Vem vet, kanske är det för att hon är så bortskämd med närhet? ;)