När jag var gravid så började jag med en lila mössa till bebisen. Den stickade jag klart i förrgår. Då började jag även på en ny, som blev klar igår. Man kan säga att det gick lite fortare att sticka andra mössan än första, som jag stickade när jag precis lärt mig sticka avigt. Ja, ni förstår att nivån inte är jättehög...

 

 

 

Är det inte underligt att det är en extremt het potatis, det här med hemlagad barnmat till bebisar? Folk vågar knappt erkänna att de lagar egen mat, för man blir så påhoppad av personer som då anser att man har något form av Duktighetssyndrom.

 

Varför är det så när det gäller mat till bebisar? Så är det knappast med annan barnmat. Nej, då är det snarare nackskott på Mamma Scans köttbullar.

 

Om man (på riktigt!) blir provocerad av personer som inte ger burkmat till sina barn, vad har man för problem då?!

 

 

 

 

(okej, man kan ju kärna smöret och värpa äggen själv.... typ).

 

 

Mördeg kavlas ut till en fyrkant. Lättast är att vika ett bakplåtspapper på mitten och kavla med mördegen inuti, då blir kanterna perfekta.

 

 

Sedan på med blåbärssylt...

 

 

..och ett till lager mördeg, denna gång i rutor. När kakan har gräddats så skär man den i bitar.

 

 

 

 

 

Vår unge har fått börja smaka på lite annat än bröstmjölk. Hittills ingen portion, utan bara någon sked för att smaka.

 

Godast hittills är enligt henne zuccinipuré. Det är superenkelt att göra, förstås. Bara skala, koka och mixa.

 

 

 

 

 

Jag tänker mig att detta är en jättebra grund när man ska sätta ihop en måltid sedan. Kyckling och ris är nog gott till, till exempel. Och då givetvis med en rejäl klick smör också!

 

 

 

Min syster döpte sin son igår. Till allas förvånings spelades bröllopsmarschen när det hela drog igång, och in klev hon och hennes man och gifte sig! Jag hade den stora äran att vara en av tre som visste om det innan, och dessutom fick jag göra brudbuketten!

 

Det var en fantastisk dag!

 

 

Alltså. Jag säger inte att dessa trasor är dåliga, det är förstås jättebra att det finns sådana istället för wettex och så. Men det allra mest miljlövänliga är väl ändå inte att lägga ner massa pengar på att köpa bra och tvättbara trasor.

 

 

Att ta ett gammalt badlakan och klippa sönder, eller köpa ett för några kronor på second hand om man inte har något att offra. Så gjorde alltid min mormor. De som hon klippte sönder för 25 år sedan finns kvar och används än. De har perfekt uppsugningsförmåga, kan tvättas om och om igen.

 

I 9 månader låg hon i min kropp. Och nu är hon här hos oss, och vi är skyldiga henne allt i världen, för det var vi som förde henne hit. Hon lever på näringen som kommer ur min kropp och hon känns nästan som en del av mig. Hon fyller mitt hjärta fullare än jag någonsin trodde att det kunde bli. Hon är så självklar i mitt liv, och viktigare än mina andetag. Bandet vi har känns så oerhört starkt, som att inget kan bryta det någonsin.

 

Och om jag skulle dö idag så skulle hon inte ens minnas mig.

Det finns så mycket blåbär i skogarna att det inte är klokt. Det är rent vansinne att inte ta till vara på dem.

 

 

Jag tänker göra en del sylt, men inga större mängder på en gång. Förr gjorde man ju det eftersom det är ett sätt att konservera bären över vintern. Men nu för tiden har vi världens bästa sätt att spara dem: i frysen!

 

Bre ut blåbär i en form och frys. När de har frusit är det bara att lägga dem i en plastpåse eller en bytta, så kan man ta precis så många man vill ha sedan. Underbart att ha frysen full till smoothies, sylt och blåbärspaj mitt i vintern.

 

 

Jag läcker stora mängder bröstmjölk, och har gjort det från första början (började sippra i vecka 17!).

 

Allra mest läcker jag när jag ammar, förstås. Det sprutar ur det andra bröstet. Det var väldigt jobbigt i början, då var det ännu värre. Barnmorskan på återbesöket på BB tyckte att jag skulle köpa mjölkuppsamlare för att ta till vara på de magiskt bra dropparna som annars gick till spillo.

 

Jag köpte meledas uppsamlare, och har varit jättenöjd. Snart hade jag frysen full med bröstmjölk och undrade när jag skulle få användning för den, för jag hade ju mat till ett halvt barnhem så vi använde knappast den till vår bebis. (Jag fick inte donera eftersom jag åt antibiotika.).

 

Men så en kväll fick jag en allergisk reaktion på en antibiotika, och fick åka till akuten. Där fick jag adrenalin och fick därför inte amma på 8 timmar. Det kändes oerhört skönt att kunna säga till läkaren att hon inte behövde fixa fram ersättning, för jag hade sparad bröstmjölk så det räckte och blev över!

Vi dricker nästan alltid kaffe på kvällen, i vilket fall när jag inte ska jobba dagen efter. Oftast har vi inget till, men ibland kan jag bli sugen på något gott då.

 

 

Något som är jättegott är bär"glass". Jag bara mixar 1 del frysta bär med 2 delar färska/tinade, inget annat. Här ovan är det 1 dl frysta hallon med 2 dl färska blåbär. Vitaminkick!

Äldreomsorgen är en kvinnodominerad bransch, från undersköterskor till högsta ledning. Fördelningen mellan män och kvinnor ändrar sig dock ju ”högre upp” man kommer. Det är större andel män på de höga positionerna, även om det är flest kvinnor.

 

Som sagt, det är mycket kvinnor. Bland undersköterskorna, som ju är de jag har ansvar för som chef på ett äldreboende är det nästan bara kvinnor.

 

Detta ses som ett problem.

 

Jag är chef inom äldreomsorgen. Jag får höra att jag borde se till att det kommer in fler män på våra äldreboenden. Att det är övervägande kvinnor som är utbildade undersköterskor (jo, så kan man uttrycka det!), och således övervägande kvinnor med rätt kompetens som söker tjänsterna, medan många killar som söker inte har någon omvårdnadsutbildning alls tycks inte spela någon roll. Nej, man ska ta in killar för att de är killar, helt enkelt. Man tycker att de ska gå före de som har rätt utbildning, erfarenhet och kompetens. För det behövs fler män! Säger många, från alla håll och kanter. Det säger chefer, undersköterskor, anhöriga och folk som egentligen inte har något med äldreomsorgen att göra alls.

 

Ingen ifrågasätter de som säger så. Det är allt annat än en kontroversiell åsikt. Den är tvärtom självklar.

 

Jag tycker inte att det behövs män inom äldreomsorgen. Jag tycker det behövs duktig och kompetent personal, sedan om de har snopp eller snippa är jag inte särskilt intresserad av. Könsdelarna ska definitivt inte vara inblandade i deras arbete, över huvud taget.

 

Om jag säger att jag inte tycker att man aktivt behöver arbeta för att få in fler män inom min bransch så blir jag tagen för någon underlig manshatare. Så är det givetvis inte.

 

Tänk efter. Vad händer om man börjar prata om att det behövs fler kvinnor inom mansdominerande områden? Vad händer om någon påstår att man måste göra någonting för att förändra det? Säg...kanske kvotera? Nej, herregud. Nämn inte det ordet. Då tar det hus i helvete, vill jag lova. Det är allt annat än en rumsren åsikt, allt annat än självklar och okontroversiell. Tycker man att man ska kvotera in kvinnor i någon bransch så är man en manshatare, utan tvekan. Man ska bli anställd för att man har rätt kompetens, inte för att man har ett visst kön JU HERREGUD!!! Säger folk, och all tittar oförstående på stackarn som försöker förklara att det ju är det som händer när man kvoterar....

 

Så... om man inte tycker att det ska jobbas för fler män inom kvinnodominerande områden så har man en kontroversiell och (förstås) bitter åsikt.

 

Och om man tycker att det behövs fler kvinnor inom mansdominerande områden så är man också kontroversiell och (förstås) bitter?

 

Sammanfattningsvis kan man säga att allt är okej, bara det gynnar männen.

 

Kan någon väcka mig när 50-talets värderingar har dött på riktigt?

 

 

 

 

Jag vet givetvis skillnaden. Men jag har en tendens att använda "vart" jämt. Det är en av mina värre brister.

Efter förlossningen så fick jag livmoderinfektion. Det var vidrigt. Hög feber, totalt utmattad, jättesjuk. Och nyförlöst.

 

Infektionen gick inte över. Jag åt en massa doser olika antibiotika, men den gav inte med sig. På min födelsedag hade jag känt mig lite bättre efter några dagar med en ny slags kombination av antibiotika. Jag tänkte att nu var jag nog frisk. Sen fick jag plötsligt hög feber igen och åkte genast till gyn-akuten. Tänkte att nu blir jag väl hemskickad med ett nytt recept, och karusellen börjar om. Så blev det inte.

 

 

Jag blev inlagd.

Jag var väldigt, väldigt ledsen. Tänkte att det aldrig skulle gå över, jag blev ju aldrig frisk.

 

Jag ville ju bara gosa med min bebis.

 

Vi har fullt med blåbär hemma som jag har plockat.

Idag kom svärmor på besök.

 

Givetvis blev det blåbärspaj till kaffet!

 

Bästa pajen består av mördegsbotten, bär i mitten och sedan smuldeg ovanpå. Inget annat än blåbär med en gnutta socker på inuti, det behövs inte!

 

Jag älskar vårt porslin från Rörstrand (pergola). Vi ska köpa assietterna också...senare.

Idun fick en bok som spelar barnsånger, och det märktes tydligt att hon kände igen Imse Vimse - kul!

Jag visste inte att det fanns så mycket lingon i skogarna här, jag trodde de mest fanns norrut. Jag har mest sett något enstaka då och då bland blåbärsriset. Men så fort jag öppnade ögonen och letade efter dem så var det som att skogen öppnade sig och plötsligt var de överallt.

 

Så jag har plockat en hel del. 

 

Det värsta: att rensa bären. Så. Väldigt. Segt.

 

 

Det bästa: att koka sylt! Lingonsylt går åt i vårt hem, då vi äter det till köttbullar och blodpudding. All annan sylt äter vi väldigt sällan. Så det känns bra att fylla kylen med sådant vi faktiskt använder!

 

Lingonsyltstips: Du behöver inte koka med syltsocker, utan vanligt. Plocka inte bort de ljusa bären för de innehåller pektin som gör den geléig!

Okej.

Ibland råkar man laga mat som blir sådär vidrigt gott att man inte vill äta något annat.

Det här är sådan mat.

 

Röd qinoa som kokas med lite buljong.

Zuccini, paprika och rödlök som rostas i ugnen med lite olja och salt.

 

Vi har ätit det till kyckling och en kall sås på creme fraiche.

Min pappa är från Göteborg. Han är uppvuxen i en ort i stan, men själva släkten kommer sedan för alltid från öarna. Bland klipporna och salta vågor har jag mina rötter. Jag har alltid älskat västkusten lite mer än vad som känns normalt. I år blev det ingen resa dit. Men jag fick i vilket fall njuta av skaldjur därifrån som mamma och pappa tog med sig hem!

 

 

Havskräftor äts i all enkelhet till kvällsmat. Rostat bröd med majonäs, en kopp kaffe till eller óboy om man är liten.

 

Jag har fått frågan om jag ammar mitt barn flera gånger. Det gör jag ju. Det är ingen hemlighet. Men måste jag berätta det för folk jag knappt känner? Om det inte var så, hade jag då behövt redogöra för varför? Tänk om jag har en anledning som känns privat?

 

Nu när jag ska börja jobba så kommer frågan om hur jag ska göra med amningen då. Jag kan förstå den undran, och personer jag pratar med ofta får gärna fråga. Men jag blir lite paff när ytligt bekanta undrar. Är det deras sak?

 

Den mest intima frågan jag har fått är om jag har haft såriga bröstvårtor. Denna fråga från en person som är bekant med en släkting. Vi känner alltså inte ens varandra. Är inte det en underlig sak att fråga folk man inte ens känner om?

 

Alltså. Jag kan prata om amning och bröst och sådant med vem som helst. Jag har inga problem med det. Jag blir mest förvånad och paff över att folk tycks anse sig ha rätt att veta en massa saker om andras kroppar. Jag kanske inte har några problem med att svara på de frågorna, men hur kan de veta det? Tänk om jag hade blivit jättegenerad!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi åkte runt på Gotland med svärfar, tittade på raukar, åt lunch och tog sedan kaffet i hans stuga.

Världens enklaste lilla utflykt, med en liten unge som sov sött i bilen och tittade storögt på träden när vi promenerade.

 

Det är så mysigt att se henne upptäcka världen.

Och det här är bara början.

 

Nästa sommar kan hon plaska vid strandkanten!

 

 

 

 

Skogarna är fulla.

Vi bor inte ens på landet, utan i en förort till Stockholm. Ändå är buskarna faktiskt tunga av blåbär.

Det är så enormt tillfredsställande att kunna gå ut i skogen och hämta hem mat.

Idag åkte vi med pappa och en något energisk hund och plockade bär och kantareller. Ca 5 minuters bilfärd bort finns en alldeles ploppfull skog!

 

Vi fick ihop en hel del på en ganska kort vända! Min man bar på bebis och fick naturpanik, som han kallade det (panik över kvistar, insekter, sly och skit överallt).

 

Härom dagen plockade jag lingon och blåbär alldeles utanför mina föräldrars radhus. Det blev runt en liter blåbär och några deciliter lingon.

 

 

 

 

 

Min svärfar är en sån där som har lägenhet i Stockholm, och hus på Gotland. Kanske den vanligaste typen av husägare på Gotland? Han hörde att jag aldrig har sett raukar, och det gick ju inte för sig. Så han tog med oss på en utflykt under vår vistelse.

 

 

Bebisen blev hungrig, och fick äta bland raukarna.

 

 

 

 

 

 

 

I helgen var vi på Gålö med min släkt. Vi hyrde ett enormt komplex, trängde in oss, åt en massa god mat och ägnade oss en massa roliga aktiviteter tillsammans.

 

Den traditionsenliga spökrundan byttes ut mot en något snällare Äventyrsrunda eftersom barnen i sällskapet är så små. En del av oss vuxna ansträngde oss till det yttersta med utklädnader och gjorde en väldigt ambitiös runda.

 

Troll i skogen.

 

 

 

 

 

Och en förvirrad älva.

 

 

Alla karaktärer. Jag var prinsessa.

 

Efter äventyrsrundan kunde det inte pratas om någonting annat. Barnen var i extas. Det var otroligt kul och lyckat! Nästa gång vi är på Gålö (2014) så kan min unge vara med också.

 

 

 

 

 

 

 

 

Förra året var jag på medeltidsveckan för första gången.

 

I min mage växte ett litet foster. Jag var i vecka 11 och levde fortfarande på hoppet om att illamåendet skulle gå över runt vecka 12 som så många talade om.

 

Jag sov middag flera gånger om dagen, kräktes, grät och led på en mantel som min man placerade på olika platser medan han sprang till affärer och köpte nya saker som jag kanske skulle kunna äta.

 

Tanken på att illamåendet berodde på att vi skulle få ett barn var omöjlig att begripa. Det var så svårt att föreställa sig att vi nästa år skulle ha en 5-månaders bebis med oss.

 

 

 

Men så blev det.

 

I år mådde jag inte illa. I år sov en liten knubbis i min struthätta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Det här är en hel del jordgubbar för att vara plockade på vår lilla, lilla balkong. Tänk, en dag kanske vi har ett hus med en tomt. Då ska jag odla jordgubbar för glatta livet.

Offentlig amning. Att det ens finns ett begrepp för företeelsen att amma sitt barn på andra platser än instängd i sitt hem.

 

Argumenten är fattiga. "Jag vill faktiskt inte se bröst när jag går på restaurang/sitter på tåget/whatever" tycks vara det bästa folk kommer på.

 

Nähä? Titta inte då. Titta åt ett annat håll. Eller stanna hemma. Eller lås in dig på toaletten. Jag kanske inte vill se fula människor, personer i hatt eller folk som håller handen på stan. Men det är inte min sak att säga åt dessa personer att hålla sig hemma.

 

Det är väl ingen som ammar som visar bröst för bröstvisandets skull? Man ammar sin unge.

Då tycker jag att man ska få fokusera på det, och inte ovanpå att försöka lösa amningen så smidigt som möjligt behöva tänka på att vira in tutten i en filt så inte personen mitt emot ska råka skönja en bröstvårta.

 

 

 

Jag anpassar mig inte det allra minsta. Jag slänger fram tutten i tid och otid. Jag har hittills aldrig fått någon blick eller kommentar.

Idun har ju en kusin som är lika gammal som hon. 16 dagar yngre. Det är lite klent, kan man tycka, med tanke på att jag har tre kusiner som är lika gamla! Men hon har också en syssling som är 6 veckor yngre. Vi bor med några minuters gångavstånd ifrån varandra, allihop.

 

Det är typ världens bästa grej.

 

 

 

 

 

 

De har precis börjat intressera sig för varandra. Kan skratta och titta på varandra och så. Men mest bryr de sig inte alls. Men snart! Åh, vad mysigt det kommer bli!

 

Jag har gift mig med en såndärna medeltidare. En sån som syr medeltidskläder, åker till Visby och går runt i dessa och så där. Ni vet, såna som vissa tror leker medeltiden eller något annat idiotiskt.

 

Förra året var jag på medeltidsveckan för första gången, karln för tusende, ungefär.

Jag hade ett 11-veckorsfoster i magen. Folk drack öl, festade, hade roligt. Jag fick baksmällan, ungefär. Konstant supertrött och illamående, sviktande aptit och kräkningar på Gotlandsfärjan. Men det var en mysig semester ändå! Jag, som något motvilligt klädde mig i medeltidskläder förra året och kände mig ungefär så som man gjorde när man gick påskkärring men egentligen var lite för stor, har sett fram emot det i år!

 

Det känns bättre att ha ungen på utsidan det här året. Iklädd sötaste medeltidsoutfiten sydd av hennes pappa.

 

 

Jag ska ha en klänning som jag sytt om så den blir lite mer amningsvänlig...

Att en så naturlig och självklar sak som amning är en så stor grej förvånar mig. Jag har inte riktigt reflekterat över det förut, innan jag själv fick barn. Det har svischat förbi en diskussion om offentlig amning, långtidsamning eller något sådant då och då, men jag har mest suckat åt hela grejen (att det är en diskussion alltså) och inte reflekterat över det närmare.

 

Men tydligen är det världens största grej. Och folk engagerar sig från höger och vänster. Det är alltså ingen diskussion som endast hålls mellan de ammande kvinnorna. Nej, tydligen har alla rätt till en åsikt.

 

Det finns många "regler" när det gäller amning, och det är svårt att följa dem. Man ska amma. Lagom länge. Inte för kort tid, och inte för länge. Det är tydligen okej att börja prata om saker som "incest" och "pedofili" om någon ammar för länge. Det är ganska allvarliga anklagelser. Kanske de allra allvarligaste man kan få som förälder.

 

När det inte pratas om fruktansvärda övergrepp om man ammar för länge så pratas det även om äckel. För visst är det naturligt med amning, och visst ska man amma sitt barn och aldrig aldrig ge ersättning. Men man kan väl sköta det snyggt?! Inte visa tutte offentligt.

 

Jag blir så matt.

 

Inte bara för att åsikterna är så starka, och så etablerade att många kvinnor känner sig extremt pressade när det gäller amning. Utan kanske mest för att så många som inte har med det att göra över huvud taget engagerar sig. Gubbar har åsikter om hur länge man får amma. Personer som själva ammade sina barn för 30 år sedan tycker till om när det är och inte är lämpligt att ta fram tutten.